Under 1800-talet var det oftast den äldsta sonen som fick ärva huset av föräldrarna, och då fick de övriga syskonen söka anställning hos andra för att ha någonstans att bo. De människor som inte ville ha någon som bestämde över dem hade svårt att hitta någonstans att bo. Den bit land bönderna hade att så på var inte stor och det ledde till att det inte blev mycket av skördarna. Det var knapert i vanliga fall, men om det blev missväxt något år var skörden nästintill obefintlig. Därför kan man säga att det var svältår i Sverige, som det är i Syrien nu.
Förr emigrerade de flesta genom att åka båt under väldigt dåliga förhållanden, dessutom tog färden över havet lång tid. Biljetterna var också extremt dyra. Familjerna som skulle emigrera fick sälja allt utom det nödvändigaste, och även be släkt och vänner om hjälp för att få ihop den stora summan pengar som behövdes. Men bara för att de fick ihop pengar och kom med en båt betydde inte det att de automatiskt var garanterade att få stanna i t.ex. USA. En del fick beskedet att de inte fick stanna pågrund av en eller annan anledning, och då var hela resan förgäves.
Lite samma sak är det för Syrierna nu. Oftast flyr de med hjälp av någon människosmugglare, som tar hutlöst mycket betalt. Familjerna tvingas sälja det mesta de äger, och ändå har de knappt råd. Sedan färdas de under förfärliga förhållande, tills de anländer till exempelvis Sverige. När de väl kom hit var det inte säkert att de fick uppehållstillstånd, och om de fick det kanske det bara var för tre år. Men för några veckor sen beslutades det att de flesta syrier som söker uppehållstillstånd i Sverige, av skyddsskäl, nu ska få permanent uppehållstillstånd.
Så oavsett om man pratar om de som flyr nu, eller de som emigrerade under 1800- och 1900-talet handlar allt i grund och botten om att alla människor vill få möjligheten till ett så bra liv som möjligt. Även om det innebär att de får lämna allt de känner till för att nå det målet.
